< Till bloggens startsida

Fjärilsprojektet

 
Jag läste häromdagen om ett fint projekt som riktar sig till de som skadar sig själv på grund av för mycket smärta. Det finns tyvärr många som väljer den vägen och som har svårt för att sluta. Många har och blir tydligen hjälpta av det här projektet, men glöm inte att ibland krävs ytterligare hjälp! Om du har någon i din närhet som vållar sig själv fysisk skada, så ta gärna en titt på "The Butterfly Project."

Tankens kraft

 
Igår var jag (Karolina) som driver "Livet börjar nu - inte sen" på en föreläsning om "Tankens kraft"
(Nej, det handlade inte om "Star Wars" ;) i Malmö. Det var "Meditationsguiden" som anordnade föreläsningen och den var väldigt inspirerande! Gå gärna in och kika på deras Facebook sida! För visst är det så att vi många gånger tänker och tänker och tänker, men vi gör ingenting av våra tankar. Vi byter inte bil, även om vi vill. Vi byter inte jobb, fastän vi vill. Vi fastnar i "trygghetszonen" och är beroende av att vara "en i gänget." Det är liksom inte okej att gå utanför den där trygga boxen. Vet ni vad? Det är mer än okej och det får oss faktiskt att bli lyckligare!
 
Föreläsarens hemsida: www.helena-magdalena.com
Anordnarna: www.meditationsguiden.com

Så att ditt tunga sinne lätta ska

En vän till mig har givit mig klartecken om att jag får använda hans poetiska texter.
Jag börjar med att publicera en dikt som jag fick skickad till mig i somras när mitt liv rasade igen.

 

"En dikt till dig så att ditt tunga sinne lätta ska,
dystra tankar är inget någon vill ha.
I dur och moll livets melodi ljuder,
gott och ont den på oss bjuder.
Likt en saga den oss förtälja,
att många är de vägar vi kan välja.
Resan är lång, svår och trång.
Målen är många och olika så,
men vännerna längs vägen hjälper dig,
det kan du alltid lita på."

 

- Daniel Bergström Pirouc


Direkt ur hjärtat

En ny skribent har delat med sig av sin historia. Tack för förtroendet!
 
De allra flesta som träffar mig ser mig alltid som den sprudlande, men lite blyga, tjejen. Sprudlande – eller ”knäpp” som de flesta refererar mig som – för att jag försöker njuta så gott det går av livet och vågar vara lite annorlunda, vågar vara mig själv; blyg för att jag inte alltid öppnar käften och kan ofta hålla mig i bakgrunden. Men eftersom jag kan vara sådär livlig av mig tror jag inte riktigt att folk tänker på att jag har varit, och numera är, en av de där människorna som behöver gå på ”lyckopiller”.

Jag har inga synliga ärr, men det betyder inte att de inte finns där; djupt inuti mig. Det fanns en tid när jag gick runt med dagliga, nästan konstanta, tankar på döden och självmord och hur enkelt det egentligen skulle vara att ta slut på lidandet. Övertygelsen att jag skulle vara död innan min 18-årsdag är nu ett minne blott, men det kan fortfarande smärta – när jag tänker på det – att den där tjejen med de tankarna har en gång varit jag. Och visst, det är cirka fyra år sen och mitt liv är här&nu, men den tiden är något jag alltid kommer att bära med mig här i livet. Jag kan inte fly ifrån den, men jag kan acceptera den, vilket jag har börjat göra i allt större utsträckning. Jag har lärt mig att prata om tiden, att inte skämmas, för jag är inte svag för att jag har haft en tuffare period i mitt liv; jag är stark för att jag tog mig över på andra sidan och lyckades må riktigt jävla bra igen.

Men jag är en väldigt känslig tjej i övrigt och det beror väl i stor del på att jag har länge varit överbeskyddad. Men trots att jag vet det, trots att jag vet orsakerna till varför jag är som jag är, till varför jag har mått som jag har gjort, förändrar inte det faktumet att jag är känslig djupt in i märgen. Om man ska säga det lite finare kan man väl säga att jag bryr mig alldeles för mycket. Jag tar åt mig, får alldeles för lätt skuldkänslor för saker som andra tycker är ingenting. Att bry sig för mycket må låta nästan beundransvärt, att man kan känna så starkt för så mycket, men det ställer även lätt till det i livet. Det leder lätt till prestationsångest, vilket är något jag fortfarande kämpar med och som jag nu måste medicinera för.

Jag menar, det finns så mycket som ingen vet förrän man talar om hur läget är. Det var först efter att jag medicinerade första gången i mitt liv och fick gå till skolans kurator under sista terminen på gymnasiet som min familj fick reda på att jag var mobbad på högstadiet. Jag vägrade erkänna för mig själv då när det hände att ja, jag är fanimej mobbad. Jag valde att inte fokusera på det så jag gick dit vartenda jävla dag och tog emot pikarna över framförallt min dåliga hy – ett resultat av allt tröstätande – och jag kämpade vidare. Men som min kurator sa till mig så är känslorna som poppande popcorn i en kastrull. Om man inte lättar på trycket då och då kommer känslorna att bubbla över förr eller senare. Det gjorde ju dessvärre det för mig, efter cirka fem år, men jag har lärt mig läxan och vet nu om att det är bäst att ventilera så att det inte hinner gå så långt och få så stor inverkan på livet i övrigt.

Samtidigt som jag tycker att det är tråkigt att min psykiska ohälsa har berövat mig en stor del av mina tonår, och att det har begränsat mina möjligheter till olika utbildningar, kan jag inte säga att jag ångrar alla beslut jag fattade då som ledde till det. De åren jag var deprimerad har gett mig en erfarenhet och en förståelse som jag tycker är viktigare än en fin utbildning; de har gjort mig mer ödmjuk.

Man måste våga låta sig hoppas, för det blir ju bättre. Jag visste ju om att jag inte skulle förbli sjutton, arton år i all evighet; visste om att om ett par år skulle skolan vara över; visste om att då kunde jag börja leva det liv jag egentligen ville leva. Hoppet höll mig borta från självskadebeteende, fick mig att inte ta mitt eget liv, och nu – cirka två, två och ett halvt år efter tillfriskning – är jag (bortsett från prestationsångesten) lycklig och sambo med min ”rätte”.

Allt löser sig, bara man vågar.

Så, våga hoppas!

Men tyck för allt i världen inte synd om mig!

Alla människor går igenom tuffa perioder i sitt liv, och vissa människors lidande förstår inte ens jag. Men, jag är beredd att försöka muntra upp om det går. För hur blasé och klyschigt det än låter, så blir det bättre! Om man bara vill och vågar försöka få en ände på sina problem. Lättare sagt än gjort, jag vet.
 
Mina "svåra år" började som tolv, trettonåring. Depression till följd av att skolgången blev lidande. Jag orkade bara gråta, sova och sitta framför datorn långt in på nätterna. Ja, mina föräldrar fanns där och stöttade mig och sa åt mig att gå och lägga mig. Men hur skulle jag kunna somna när jag mådde som jag mådde? I smyg startade jag datorn och gömde mig. Klädde mig i svart, färgade håret mörkt och mådde helt enkelt skitdåligt. Orsaken till mitt mående? Mina höga krav på mig själv och en skola som inte bemötte mig på rätt sätt. Men, jag ser inte skolan som något dåligt, även om mitt obehag och ogillande riktas mot den världen ibland. Jag var sjuk i depression under två år (kanske mer) och sedan dess har jag kämpat för att få må bra. Då och då snubblar jag ner i det där mörkret, men jag har lärt mig hur jag ska handskas med det nu. Jag lär mig fortfarande.
Ingen är fullärd och idag ser jag det som något ganska fantastiskt. Det finns alltid något nytt att lära sig, vart man än går! 
 
Jag gick hos två psykologer inne på Barn och Ungdomspsykiatrin och pratade. Hur mycket de egentligen hjälpte mig vet jag faktiskt inte, men jag fick prata ut i alla fall. När jag blev frisk slängde jag alla mina svarta kläder och andra kläder som jag burit under min sjukdomstid. Så fort jag tog på mig dom som frisk, gick en ledsen och obehaglig känsla längst ryggraden. När jag satte min fot i min gamla skola några år senare, blev jag mentalt tretton år igen och fick panik. Allt luktade som då och människorna fick mig att kallsvettas. Jag hade en period av "torgskräck" i mitt liv också. Sedan dess besökte jag skolan några gånger till, bara för att komma över det jobbiga. I dag har jag inga problem med att befinna mig i lokalen. 
 
För att tillfriskna lade jag också in promenader i mitt liv. Att se solen, känna vinden mot ansiktet och samtidigt röra på kroppen, var och är en viktig grej i mitt liv. Det tog ett tag innan jag lyckades skapa mig en rutin, men nu, 22 kg senare (jag gick upp mycket när jag var sjuk) så ser jag bara ännu mer positivt på dessa promenader. 
 
Jag återvände till skolan på Individuella Programmet och läste upp min engelska. Men jag har aldrig kunnat återvända till skolvärlden sedan dess utan att drabbas av ångest. Jag blev berövad min tonårstid och jag blev berövad en utbildning, men jag vet att när jag känner mig redo är det inte försent. Det är aldrig för sent! 
 
De senaste åren har jag jobbat med barn och de har hjälpt mig att älska mig själv. Det har funnits perioder i mitt liv som varit fyllt med otroligt mycket ångest. Så mycket ångest att jag åkt till akuten på St: Lars. Där har jag alltid blivit bemött väldigt fint och kunnat åka därifrån med ångestdämpande tabletter och goda råd. Jag har tvingats växa upp lite för fort, vilket både är en välsignelse och förbannelse. Visst kan jag bli arg och ledsen när jag tänker på vad jag missat, men samtidigt så hade jag inte varit jag utan alla mina svackor. Och helt ärligt, idag är jag glad över det jag fått gå igenom: det har gjort mig stark. Yoga har även blivit ett inslag i mitt liv. Yogan hjälper mig att ge kärlek till mig själv på både ett kroppsligt och själsligt plan. Även en psykolog på Carema i Lund har bidragit till att jag idag är mer stabil än förut. Men som jag skrev förut: jag lär mig fortfarande hur jag ska kunna leva så bra som möjligt. Livet är fullt med upp-och-nedgångar, det viktiga är att hitta en balans så att det inte blir för mycket på det ena eller det andra hållet. 

RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
PokerCasinoBonus